Det är många som undrar varför jag valde att kriga för att få ensam vårdnad på Emelia.
Emelia har det så bra hos mig, jag har ALLTID haft henne på heltid. Hennes pappa är inte närvarande för att han ej vill träffa henne, han lägger inte ned någon energi på att träffa henne, han går inte den vägen som han ska gå enligt domstolen för att få träffa Emelia. Varför vet jag inte. Jag tycker synd om Emelia, varje gång hon frågar om honom för det kan komma ibland ifrån ingenstans då hon frågar efter honom och jag måste lägga en vit lögn för henne varje gång för att hon ej ska bli sårad eller börja gråta.
När jag ansökte om vårdnaden så ville han ej svara min advokat, han dök inte upp på förhandlingsrättegången och inte på huvud rättegången. Det är alltid jag som genom åren tidigare fått jagat hennes pappa, frågat om han vill träffa henne.
Jag känner såhär, är man en förälder så tar man sitt största ansvar i sitt liv (sitt barn) i första hand och alltid vara vid sitt barn. Men för andra så verkar det inte som de.
Jag tar alltid Emelia i första hand i allt och hon är min finaste. Hon kan vara bråkig ibland ja men hon är världens underbaraste och det bästa som någonsin har hänt i mitt liv. Det blir lättare för mig att göra nytt pass för Emelia nästa år när det har gått ut, blir lättare att skriva in henne i skola om några år. Allt blir så mycket lättare, om vi ska resa utanför Europa också.
Varför jag i princip fick ensam vårdnad på henne, eller rättare sagt varför tingsrätten gick med på det är något som är ifrån hans handlingar som gjorde att jag fick i största sannolikhet vårdnaden på Emelia.
Det är jag och Emelia mot världen!
