Jag träffar ingen just nu för jag känner att det är för turbulent, Emelia och jag ska flytta och det är ganska mycket runt omkring. BUP besök, studier, jobb och en massa spöken i hjärnan som vanligt. Jag har länge varit intresserad utav någon men så fort den där lilla gnuttan kommer så blir jag rädd och springer. Jag har i mina tidigare förhållanden blivit riktigt sviken och illa behandlad, jag är rädd för att få känslor, rädd för att släppa in någon helt i mitt liv och speciellt involvera Emelia. Jag är kär i kärleken och blir ganska lätt kär i just kärleken, vem vill inte bli älskad och känna sig speciell varje dag? Ganska många tror jag.
Jag hade ett ganska destruktivt förhållande med Emelias pappa och när jag träffade någon efter honom så var jag ganska osäker på mig själv och vart illa behandlad igen, vilket jag inte märkte i början, mina närmaste märkte det. Jag gick in ganska snabbt i ett förhållande ett tag och det resulterade med att jag vart dåligt behandlad där också, en lek med känslor bara och svek efter svek.
Jag träffar ingen nu för att jag är riktigt rädd och vågar inte. Vågar inte för att jag ej vill må sådär dåligt igen och se ned på mig själv igen, vill inte att Emelia ska se mig vara ledsen eller trött hela tiden. Jag vet inte när jag ska träffa någon, det är inget jag planerar, jag vill inte rusa fram eller leta efter fiskar i sjön, jag kommer låta det komma till mig. Jag kommer vara försiktig när det händer, för jag är rädd.
Nu fick ni som frågat svar!
