Vet ni vad jag ogillar mest med min kropp, det är mina armar. Jag skäms över dem, att dem är så stora och inte smala. Det pratas mycket om vad man ska tycka om sin kropp hela tiden. Jag tycker om allt annat på mig förutom mina armar. Jag tränar så fort jag får tiden till det. Jag kollar mig i spegeln ibland och ibland inte alls. Jag ser hur andra ser ut hela tiden och vill också se ut så. Jag vill inte göra om min kropp med skit eller giftiga saker för kroppen. Jag vill bara bli nöjd på något sätt ändå. Förstår ni vad jag menar? Ja, jag har fött ett barn men fortfarande ser så extremt många mammor som får tillbaka sin kropp extremt fort eller dem som har allt.
Utan jag får kämpa, kämpa så hårt att jag spyr när jag tränar, ger allt hela tiden, dygnet runt och är ändå ensamstående med Emelia. Jag är fascinerad utav dem som får tiden att räcka till. Jag är avundsjuk på dem som får tiden att räcka till också.
Så när är man egentligen helt nöjd?
